Baksidan av det ryska samhället

Det är på tiden att jag skriver något mer här. För några veckor sedan hade vi en tempoväxling. Från att ha haft ganska mycket att göra, blev det plötsligt istället brutalt mycket. Men snart lättar det förhoppningsvis. Jag tänkte kort nämna några av de negativa sidor jag har sett av det ryska samhället nyligen.

Johannes, en av utbytesstudenterna var på besök i Moskva med några kompisar hemifrån för någon vecka sedan. De gick till en nattklubb, men när de skulle gå därifrån glömde en av kompisarna sin jacka i garderoben. De återvände och försökte att övertyga vakterna om att de skulle få komma in för att få jackan. Johannes försökte att förklara situationen på ryska. Men plötsligt var det dock inte enbart en vakt, utan en hel grupp av dem, runt honom. Han är ganska säker på att första slaget träffade i nacken, för när han sedan blev slagen i ansiktet kunde han inte värja sig. Vad som hände sedan är inte klart, men han hamnade i alla fall i en ambulans. På det ryska sjukhuset gjorde de ingenting. Han satt och väntade, med helt nedblodade kläder, tills han till slut gav upp och tog sig därifrån. Nästa dag tog han sig till ett amerikanskt sjukhus. För 10.000 rubel (ungefär 2.600 svenska kronor) fick han sin brutna näsa röntgad, så att han i alla fall visste att ingen bit låg fel (en deformerad näsa är svår att göra något åt i efterhand). Under kvällen hade han kontaktat polisen, men de brydde sig över huvud taget inte. Vad värre är, han fick alla sina dokument stulna ur jackan, förmodligen i ambulansen.

När det gäller den ryska polisen (som sedan revolutionen inte kallas polis, utan milis) finns det mycket mer som kan sägas. Jag har inga personliga erfarenheter, men en utbytesstudent träffade på ett par poliser som krävde till sig en större summa pengar. Det kan visserligen ha handlat om bedragare, men det skulle inte förvåna mig om de var riktiga poliser. När vår föreläsare i Business-Government Relations frågade om vi någonsin hade mutat någon myndighetsperson, svarade vi från Sverige, Finland och Nederländerna givetvis nej, vilket gjorde henne ganska förvånad. Hon förklarade att det är vanligt i Ryssland att om man blir stoppad av polisen när man kör bil så betalar man, eftersom det är billigare och enklare än att behöva gå igenom all administration om man förlorar körkortet. Jag frågade hur det gick till, om polisen till exempel stannade en för att man faktiskt hade gjort något fel, eller om de hittade på någon anledning att stoppa en och att man har svårt att säga emot. Hon sa att ganska ofta går det till så, att man blir stoppad, och så kommer polisen fram och säger "100 rubel".

När jag var här 2006 hörde jag om en nybliven rysk polis som inte hämtade ut sin lön. Efter några månader frågade chefen honom varför han aldrig tog ut någon lön. Han hade svarat att han trodde att man fick uniformen, och sedan var det upp till var och en att skaffa sig pengar på egen hand. Det är antaligen en skröna, men säger ändå ganska mycket om vad man kan förvänta sig av polisen.

Nästa trista sak med Ryssland är allt pappersarbete. Idag skulle jag betala rumskostnaden för maj. För detta behöver man ta ut pengar (eftersom de inte tar kort och betalning inte kan ske på nätet) och ta sig till universitetets huvudbyggnad (som inte ligger på samma ställe som skolan). Väl där gäller det att hitta rätt våning, leta reda på personerna som skulle ha bemannat kontoret, gå tillbaka till kontoret och vänta, gå in en och en och få ett papper som säger vem man är och hur mycket man ska betala, gå till en lucka där man lämnar ifrån sig papper och pengar för att få tillbaka ett kvitto samt ett annat bevis på att man betalat, och därefter gå till expeditionen på studentboendet och lämna in detta bevis. Med mindre än detta kommer man inte förbi vändkorsen i entrén. Och detta är bara en månadsbetalning – givetvis bara förnamnet mot vad det innebar att skriva in sig.

Ett annat exempel är en finsk student som studerar här både höst och vår detta läsår. När han i höstas åkte hem, missade han att på väg in i Ryssland igen få med sig ett migrationskort vid gränsen. Detta migrationskort måste man alltid bära med sig, liksom en registrering som måste göras inom tre arbetsdagar efter ankomst till S:t Petersburg. För att få denna registrering måste man dessutom ha migrationskortet. Lösningen blev att åka ytterligare en tur till Finland och tillbaka, så att han denna gång kunde få med sig kortet. Hur han lyckades ta sig fram och tillbaka över gränsen utan migrationskort är dock ett smärre mirakel.

Nåväl, nog med klagomål för idag. Kan avsluta med att kommentera ryssarnas märkliga förhållningssätt till helgdagar. Eftersom första maj var en röd dag, så måste de kompensera det med att arbeta någon annan dag. Denna arbetsdag inföll idag (söndag), så jag var i skolan och hade tenta vid klockan ett. Vi funderade på att efteråt gå till en restaurang och utnyttja deras helgerbjudande, men det gällde inte idag. Jag trodde inte att det existerade något som en helgfri söndag i Europa.

Nästa tenta är imorgon (måndag) och den därefter på onsdag. Sen hoppas jag att det blir något lugnare.

Stängda städer och asiatiska traditioner (resan del 2)

På fredagskvällen satte vi oss på tåget till Izjevsk (Ижевск) i republiken Udmurt, dit vi anlände på lördagsmorgonen. Staden har fått namn efter lokalbefolkningen med asiatiskt ursprung. Deras språk använder det kyrilliska alfabetet, men det är inte detsamma som ryska. I Izjevsk tillverkas AK-47 Kalasjnikov, automatkarbinen som hela östblocket har använt sedan 1949. Staden var såvitt jag vet på grund av sin vapentillverkning, i likhet med till exempel Múrmansk, tidigare en stängd stad. En stängd eller hemlig stad var en rätt långtgående försiktighetsåtgärd, där till exempel post till staden skickades till en viss adress i en annan stad. Detta gör att invånarna är om möjligt ännu mer misstänksamma mot främlingar än de är i Jekaterinburg. Vad som är öppet på papperet behöver heller inte vara öppet i praktiken. Utbytesstudenter som åkte till Murmansk förra året stoppades av polisen redan på vägen från stationen in i staden, och sattes på första bästa tåg hem igen. Det gällde alltså att hålla en låg profil i Izjevsk och varken tala engelska eller ryska när det fanns folk i närheten som kunde höra att man var utlänning.

Den största attraktionen i staden är Kalasjnikov-museet. Mängder av vapen finns i utställningen, och en stor del av den är ägnad åt en levnadsbeskrivning av generallöjtnant Michail Timofejevitj Kalasjnikov. Det råder inget tvivel om vilken hjältestatus han nådde under sovjettiden. Efter att ha sett hela utställningen kunde jag inte motstå frestelsen att provskjuta AKM (modifierad AK-47) och SVD (dragonprickskyttegevär) på museets skjutbana, för 50 respektive 70 rubel per skott. K4-takterna fanns kvar, och första skottet med prickskyttegeväret satt mitt emellan ögonen på gisslantagaren. :)


Sasja hade några vänner som gick till ett disco på lördagkvällen, så vi följde med. Även om Ryssland till viss del ligger i Europa, är det ett land med asiatiska traditioner. Vad det innebar blev jag inte varse förrän denna kväll. Ett par tjejer började prata med mig på discot. Jag berättade att jag är från Sverige men studerar i S:t Petersburg. De berättade att de pluggar på det lokala universitetet, och undrade vad jag tyckte om staden. Så mycket mer hann vi inte säga, innan en kille kom och slet tag i min arm. Han knuffade mig och skrek att han skulle vrida nacken av mig om jag fortsatte att prata med dem. Jag var inte särskilt rädd för att han faktiskt skulle rå på mig, men däremot för att hamna i problem med polisen, som säkert inte skulle vara på min sida oavsett vad. Sasja förklarade senare att alla tjejer kontrolleras av någon kille. De har inget att själva säga till om. Deras far eller någon annan bestämmer helt över deras liv. Därför kan man inte bara prata med en tjej utan att veta vem hon tillhör, även om hon, som i det här fallet, självmant börjar prata med en. Det är bara att inse att det inte är så mycket man vet om andra kulturer.

Vi lämnade Izjevsk sent på söndagskvällen, för att åter vara tillbaka i S:t Petersburg på tisdagsmorgonen. Under tågresan diskuterade jag vidare med Sasja om ryska traditioner. "Друг" (drúg) betyder vän eller pojkvän, och "подруга" (podrúga) väninna eller flickvän. Jag ville veta hur jag skulle presentera någon som min kvinnliga kompis, utan att det skulle låta som att hon var min flickvän. Han sa att det inte går att uttrycka sig så. Även om jag skulle förklara det så skulle ingen tro mig. "Så hur blir man vän med en rysk tjej, då?" undrade jag. Sasja sa att han inte trodde att det var möjligt för mig att bli vän med en tjej, utan att det samtidigt skulle innebära något mer.

Det var en kostsam och påfrestande resa, men jag återvände med många nya erfarenheter. Jag skulle definitivt rekommendera den som hamnar i en liknande situation att ta vara på chansen att få resa runt i Ryssland. Det är märkligt hur litet vi känner till om ett land som ligger så pass nära Sverige...

Ryska tåg och tsarfamiljer (resan del 1)

Sisådär, det var ju inte så svårt att bryta trenden att skriva minst en gång i veckan. Till mitt försvar får jag säga att vi har haft mitterminstentor under några veckor. Dessförinnan reste jag till Jekaterinbúrg och Izjévsk (accenter för att indikera betoningen). Det är om denna resa jag tänkte blogga idag. Dagens inlägg kommer att bli långt; därför delar jag upp det i två bitar.

Fredagen den 29:e februari pratade jag med en kompis från ett par av mina kurser här, Sasja. (Sasja är smeknamn på Aleksandr eller Aleksandra, i detta fall Aleksandr.) Han undrade om jag hade tänkt resa något i Ryssland, och mer specifikt om jag ville följa med honom på en veckolång resa redan nästkommande tisdag. Jag behövde ett par dagar för att bestämma mig, men det är trots allt en chans som kanske aldrig återkommer och på söndagen tackade jag ja.

Jekaterinburg ligger på andra sidan Uralbergen från S:t Petersburg. Det ligger därmed i den asiatiska delen av landet och räknas höra till Sibirien. Inte alla västerlänningar känner till att Ryssland består av ett antal republiker, territorier och områden, alltså inte olikt USA. Jekaterinburg (Екатеринбург) ligger i Sverdlovsk oblast, är Rysslands femte största stad och hemvist till Urals statliga universitet. Tågresan tar omkring 41 timmar, vilket naturligtvis i sig är en upplevelse för någon som tyckte att tågresan i lumpen mellan Jörn och Stockholm var lång. De ryska vagnarna vi åkte i påminner om svenska liggvagnar, men saknar kupédörrar. Vid varje stopp vid någon station korrigeras något mekaniskt problem med de gamla vagnarna – ett tema som är väldigt typiskt i Ryssland, där man inte brukar renovera eller byta ut något så länge det fortfarande går att använda. Likaså finns det inga broar eller tunnlar på de mindre stationerna, utan man promenerar rakt över spårområdet för att komma till det spår man ska till. Varför lägga pengar på en tunnel när det funkar ändå?


Efter att ha lämnat S:t Petersburg på tisdagseftermiddagen, anlände vi till Jekaterinburg på torsdagsmorgonen. Det var i Jekaterinburg som tsarfamiljen Romanov hölls fångna för att sedan avrättas, i samband med den ryska revolutionen. Vad som sedan därefter är inte säkert. Det finns en officiell version, som bygger på att bilen liken transporterades på gick sönder. Familjen grävdes då ner på det stället. Den ortodoxa kyrkan har sin egen version, där familjen istället brändes med bensin och resterna förstördes med svavelsyra. Vad som verkligen hände är svårt att veta, eftersom morden hade stor symbolisk innebörd för kommunisterna och sanningshalten i den officiella versionen är svår att avgöra. Kroppar har på senare tid hittats, men inte lika många som familjmedlemmarna och kyrkan har därför inte accepterat det. Tsarfamiljen är helig inom ortodoxa kyrkan, och på den plats där familjen mördades byggdes mellan 2000 och 2003 en kyrka, vars namn kan översättas ungefär "Blodets kyrka, till minnet av alla helgon, som har strålat i den ryska jorden". (Det ryska språket möjliggör denna sorts högtravande konstruktioner utan att det blir speciellt styltigt.) I skogen, där den ortodoxa kyrkan anser att familjen brändes och begravdes, har det byggts ett mycket vackert kloster med sju träkyrkor.

Ryska skitjobb

I Ryssland brukar man hitta folk som arbetar på alla ställen där man inte hade räknat med att göra det (förmodligen avsiktligt). Med det menar jag till exempel nedanför rulltrappan vid varje tunnelbanestation, där vissa spenderar sina arbetsdagar i en inglasad hytt på mindre än en kvadratmeter och ser till så att ingen gör något dumt. Eller i museer, där det sitter en liten gumma i nästan varje rum och bevakar besökarna. Eller varför inte de som arbetar i garderoben på i princip varje offentlig byggnad. School of Management har givetvis några heltidsanställda i garderoben, trots att de inte ens har 50 personer (utbytesstudenter borträknade) totalt i de två årskurserna på Master-programmet på skolan. Dessutom har jag vid något tillfälle blivit punktmarkerad av en anställd i en livsmedelsbutik, som följde efter mig och Erik när vi gick runt i butiken. Jag antar att när man pratar på ett konstigt språk och därtill råkar skratta någon gång beter man sig inte som medelryssen och därför är man en misstänkt snattare.

Min poäng är att det verkar finnas otroligt många ryssar som arbetar med uppgifter som en svensk aldrig skulle kunna drömma om att ägna sig åt. Det blir inga foton den här gången, eftersom det skulle kännas ganska ofint att börja fotografera främmande människor. Utöver det räknas tunnelbanan som ett strategiskt mål, vilket gör att fotografering är förbjuden, och på museer är fotografering i allmänhet förenat med en extra avgift.

Jag hade en diskussion med några ryssar i torsdags om alla vakter. Jag förklarade att i Stockholm är det ingen som sitter och bevakar rulltrapporna ens på T-Centralen, och utöver ett fåtal ronderande vakter är det oftast inte mycket bevakning på museer. Trots det är det inte mycket problem (utöver klotter i tunnelbanan i viss mån, men det finns i Ryssland också). För dem var det helt självklart att dessa personer fyller en viktig funktion. Med ett så stort land, och inte minst på grund av alla som flyttar in, går det inte att kontrollera befolkningen. Lämnar man minsta möjlighet för folk att ställa till med ofog så kommer de att göra det. Jag förklarade att vi också har invandrare, men de verkade tycka att det var en annan sak. Någon klarhet lyckades jag inte komma fram till och jag köper inte riktigt argumentet med att en större befolkning blir mer våldsam, med problem i rulltrappor och förstörda konstverk till följd. Men det är väl en del av kulturen och förhoppningsvis har jag lärt mig att förstå det ryska sättet att tänka när jag åker hem om några månader.

I dag är det val i Ryssland. Det ska bli intressant att se vad som händer. Jag räknar inte med någon typ av uppståndelse. Enligt vad tidningarna säger är det ju redan uppgjort, men det är svårt att veta. Jag har inte hört några ryssar prata om valet. Det enda jag märkt av det är några affischer som har beskrivit hur man ska gå tillväga när man röstar, samt en skåpbil jag såg i går (lördag), där man delade ut band i Rysslands färger. Meningen lyckades jag inte lista ut, men det var en lång kö i alla fall.

Sammanhållning bland studenterna

Som utbytesstudent är det inte bara den lokala kulturen man blir utsatt för. Man får dessutom inblick i kulturerna alla de andra utbytesstudenterna kommer ifrån också. Vi har hamnat i en bra grupp studenter, men det är nog normalt bland utbytesstudenter att vara framåt och ha lätt för att knyta kontakter. Ryssarna lyckades bygga upp vår gruppsammanhållning genom att ha introduktionsveckan. Det är kul. Det verkar nästan alltid vara någon fest eller filmkväll på gång, och i går firade vi tre födelsedagsbarn.

Förra lördagen var vi några stycken som blev bjudna på ett par polska rätter – en soppa och något som liknade koldolmar. På söndagen räckte det med att sticka ut huvudet i korridoren för att någon skulle ropa att man skulle komma och äta. I två av rummen, där det bodde tjeckiska studenter, stod stekpannorna på hela kvällen och jag tror att det blev mat över trots att alla hjälptes åt att äta. Den rätten smakade ungefär som raggmunk. Allt var jättegott, men jag undrar om jag någonsin kommer att kunna lära mig uttala namnen på dem.

Idag firar ryssarna Fosterlandets försvarares dag, en dag då de ryska kvinnorna brukar uppvakta männen (motsvarande Internationella kvinnodagen den 8:e mars). Jag trodde inte att jag skulle bli uppvaktad, men jag fick faktiskt en Kinder Сюрприз (Surprise) med en liten blå drake i av Sylwia. Och för en stund sedan blev vi kallade till ett "möte" i korridoren. Tjejerna hade bakat tårta och sjöng "Happy mens day to you". :-)

Luften i S:t Petersburg

Det här inlägget hade jag egentligen tänkt skriva redan i fredags. Eftersom det händer saker hela tiden har dock tiden för att sätta sig och skriva aldrig riktigt funnits tillgänglig. Det är därför jag skriver det här mitt i natten.

Luften i Sankt Petersburg är osannolikt smutsig. Jag och Erik tog en promenad till skolan i fredags. Erik råkade ta ett andetag i det ögonblick en bil precis hade passerat. Han spottade och fräste en lång stund. Själv harklade jag upp slem en god stund efter att jag hade kommit till skolan. För att illustrera tog jag en bild av en bil som har stått vid vägkanten ett tag. Den är helt täckt av damm. Så här ser den ut:

När jag först försökte ta bilden gjorde jag dock ett misstag – jag hade blixten på. Detta var resultatet:

Nej, det är inte snö. Det är inte kondens på linsen. Det som blänker framför bilen är blixten som reflekteras i dammet som far omkring i luften, tro det eller ej. Detta damm sitter flera meter upp på husfasader och kan ses driva som ökensand längs gatorna en blåsig dag. I fredags såg jag en kille gå på stan med ett likadant munskydd som används på sjukhus. Jag skulle inte vara förvånad om det kommer att förlänga hans liv.

Nu har jag betalat hyran för en månad. Det krävde fem namnteckningar på diverse papper. Sedan har jag skaffat egen Internettillgång i studentlägenheten, vilket också krävde ett antal namnteckningar. Jag har i och med detta fått en bunt nya papper som jag absolut inte får tappa bort. Jag förstår inte riktigt ryssarnas förtjusning över officiella papper med stämplar. Det blir nog till att skaffa en pärm bara till dessa viktiga papper.

Jag åt lunch på skolan i fredags (dagen efter alla hjärtans dag). Detta träd stod i kafeterian:

På skylten står det "Hej! Jag är kärleksträdet! Titta noga i mig, så hittar du säkerligen en alla hjärtans dag-hälsning ämnad just för dig! Och glöm inte att i mig hänga en alla hjärtans dag-hälsning till din vän eller kollega!"

Första veckan i S:t Petersburg

Sådär, då var äntligen min blogg uppe. Jag landade alltså i S:t Petersburg för nästan exakt en vecka sedan nu, men på grund av dålig tillgång till Internet har jag inte fått upp bloggen förrän nu.

Det första som slår en när man kommer hit är den ryska sunkigheten. På något vis verkar det som om varenda detalj samverkar för att skapa en känsla av att ingen riktigt bryr sig om miljön eller sina medmänniskor. Det gäller den sovjetiska arkitekturen, de gamla fordonen som säkert inte skulle gå igenom en besiktning i Sverige och den orena bensinen som gör att gator, bilar och husfasader är täckta av ett lager svart klägg. I tunnelbanan ser man överallt tiggare – krigsinvalider med bortsprängda ben eller utstuckna ögon från kriget i Tjetjenien. Industrier med höga skorstenar och kraftledningar i utkanten av staden som förfular horisonten. Men mitt bland all sunkighet finns det ändå något som ger en framtidshopp, bilden av ett samhälle som precis har rest sig från merparten av ett sekel av socialism i ordets värsta betydelse och tar de första trevande stegen för att se om det bär. Exakt vad detta är har jag inte lyckats sätta fingret på än.

På flygplatsen mötte vår "buddy" Fatima upp oss. Hon visade oss till studenthemmet, så att vi kunde ställa av oss våra saker. Eftersom vi helt saknade tallrikar och kastruller befann vi oss några timmar efter ankomst återigen på svensk mark (Ikea) för att köpa billiga saker som vi kunde kasta eller lämna kvar när vi åker hem igen. En lustig sak som jag inte hade funderat över tidigare är att namnen i sortimentet är desamma som i Sverige, det vill säga på svenska (Billy, Drömma, Sultan) transkriberat till ryska (Билли, Дрёмма, Султан). Fatima trodde att det bara var slumpmässiga serier av bokstäver. Pikarna haglade naturligtvis om svenskar och Ikea när vi återvände med kassarna till studenthemmet.

På måndagen fick vi för första gången se School of Management vid S:t Petersburgs statliga universitet. Lika sunkigt som staden i övrigt är, lika vackert och välrenoverat var det på skolan. Jag har försökt att ta ett bra foto, men ingen bild kan återspegla hur snyggt de har lyckats göra det. Träbjälkar och rött tegel i gamla väggar och valv har fått vara kvar som en del av arkitekturen, när nya moderna golv och väggar har byggts. Stolarna i undervisningssalarna är ergonomiska med inställning för höjd av dynan och lutning av ryggstödet. På en gång fick man en känsla av att de ryssar som har blivit antagna till den här utbildningen måste vara priviligierade. Den bilden förstärktes även av att någon sa att när de ville byta till en större studentlägenhet visade det sig inte vara något problem när de nämnde School of Management.
Veckan har i övrigt förflutit rätt fort. Varje dag har vi haft en och en halv timme Russian Crash Course. Sedan har det varit olika typer av gästföreläsningar och studiebesök. Det bästa var nog besöket på Baltikas bryggeri. Under socialisttiden tillverkade bryggeriet det statliga standardölet. Nu ägs det av ett nordiskt holdingbolag och företaget har köpt upp ett flertal andra märken. Utöver Baltika tillverkas även andra kända märken som Tuborg och Carlsberg. Vi fick se samtliga delar av tillverkningen och blev visade runt av en mycket kunnig guide. Det hela avslutades med en provsmakningsceremoni. Övriga besök var på Coca Cola-fabriken, Heremitaget, PriceWaterhouseCoopers, det statliga museet om Rysslands politiska historia, Peterhof, samt ett uppskattat vodkaprovningsbesök på folklorebyn Sjuvalovka. Gästföreläsarna var från Citibank och reklambyrån Embrace.
Det är i stora drag vad som har hänt hittills. Ikväll bär det nog av till Ikea igen. Det är fortfarande vissa saker vi saknar. Skärbräda och kniv har vi än så länge lånat när vi behövt det. Jag måste också skaffa en rysk mobiltelefon, eftersom min svenska inte accepterar mitt ryska SIM-kort. Just nu sitter jag ensam i lägenheten. Erik är ute och åker skridskor, men själv har jag dock blivit förkyld, så jag måste ta det lugnt.

Detta är de handlingar man ständigt behöver bära med sig för att slippa besvär med polisen: Pass med visum, migrationskort, intyg till universitetet, studentlegitimation samt registreringsbevis.