Det första som slår en när man kommer hit är den ryska sunkigheten. På något vis verkar det som om varenda detalj samverkar för att skapa en känsla av att ingen riktigt bryr sig om miljön eller sina medmänniskor. Det gäller den sovjetiska arkitekturen, de gamla fordonen som säkert inte skulle gå igenom en besiktning i Sverige och den orena bensinen som gör att gator, bilar och husfasader är täckta av ett lager svart klägg. I tunnelbanan ser man överallt tiggare – krigsinvalider med bortsprängda ben eller utstuckna ögon från kriget i Tjetjenien. Industrier med höga skorstenar och kraftledningar i utkanten av staden som förfular horisonten. Men mitt bland all sunkighet finns det ändå något som ger en framtidshopp, bilden av ett samhälle som precis har rest sig från merparten av ett sekel av socialism i ordets värsta betydelse och tar de första trevande stegen för att se om det bär. Exakt vad detta är har jag inte lyckats sätta fingret på än.
På flygplatsen mötte vår "buddy" Fatima upp oss. Hon visade oss till studenthemmet, så att vi kunde ställa av oss våra saker. Eftersom vi helt saknade tallrikar och kastruller befann vi oss några timmar efter ankomst återigen på svensk mark (Ikea) för att köpa billiga saker som vi kunde kasta eller lämna kvar när vi åker hem igen. En lustig sak som jag inte hade funderat över tidigare är att namnen i sortimentet är desamma som i Sverige, det vill säga på svenska (Billy, Drömma, Sultan) transkriberat till ryska (Билли, Дрёмма, Султан). Fatima trodde att det bara var slumpmässiga serier av bokstäver. Pikarna haglade naturligtvis om svenskar och Ikea när vi återvände med kassarna till studenthemmet.På måndagen fick vi för första gången se School of Management vid S:t Petersburgs statliga universitet. Lika sunkigt som staden i övrigt är, lika vackert och välrenoverat var det på skolan. Jag har försökt att ta ett bra foto, men ingen bild kan återspegla hur snyggt de har lyckats göra det. Träbjälkar och rött tegel i gamla väggar och valv har fått vara kvar som en del av arkitekturen, när nya moderna golv och väggar har byggts. Stolarna i undervisningssalarna är ergonomiska med inställning för höjd av dynan och lutning av ryggstödet. På en gång fick man en känsla av att de ryssar som har blivit antagna till den här utbildningen måste vara priviligierade. Den bilden förstärktes även av att någon sa att när de ville byta till en större studentlägenhet visade det sig inte vara något problem när de nämnde School of Management.
Veckan har i övrigt förflutit rätt fort. Varje dag har vi haft en och en halv timme Russian Crash Course. Sedan har det varit olika typer av gästföreläsningar och studiebesök. Det bästa var nog besöket på Baltikas bryggeri. Under socialisttiden tillverkade bryggeriet det statliga standardölet. Nu ägs det av ett nordiskt holdingbolag och företaget har köpt upp ett flertal andra märken. Utöver Baltika tillverkas även andra kända märken som Tuborg och Carlsberg. Vi fick se samtliga delar av tillverkningen och blev visade runt av en mycket kunnig guide. Det hela avslutades med en provsmakningsceremoni. Övriga besök var på Coca Cola-fabriken, Heremitaget, PriceWaterhouseCoopers, det statliga museet om Rysslands politiska historia, Peterhof, samt ett uppskattat vodkaprovningsbesök på folklorebyn Sjuvalovka. Gästföreläsarna var från Citibank och reklambyrån Embrace.
Det är i stora drag vad som har hänt hittills. Ikväll bär det nog av till Ikea igen. Det är fortfarande vissa saker vi saknar. Skärbräda och kniv har vi än så länge lånat när vi behövt det. Jag måste också skaffa en rysk mobiltelefon, eftersom min svenska inte accepterar mitt ryska SIM-kort. Just nu sitter jag ensam i lägenheten. Erik är ute och åker skridskor, men själv har jag dock blivit förkyld, så jag måste ta det lugnt.
Detta är de handlingar man ständigt behöver bära med sig för att slippa besvär med polisen: Pass med visum, migrationskort, intyg till universitetet, studentlegitimation samt registreringsbevis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar