Stängda städer och asiatiska traditioner (resan del 2)

På fredagskvällen satte vi oss på tåget till Izjevsk (Ижевск) i republiken Udmurt, dit vi anlände på lördagsmorgonen. Staden har fått namn efter lokalbefolkningen med asiatiskt ursprung. Deras språk använder det kyrilliska alfabetet, men det är inte detsamma som ryska. I Izjevsk tillverkas AK-47 Kalasjnikov, automatkarbinen som hela östblocket har använt sedan 1949. Staden var såvitt jag vet på grund av sin vapentillverkning, i likhet med till exempel Múrmansk, tidigare en stängd stad. En stängd eller hemlig stad var en rätt långtgående försiktighetsåtgärd, där till exempel post till staden skickades till en viss adress i en annan stad. Detta gör att invånarna är om möjligt ännu mer misstänksamma mot främlingar än de är i Jekaterinburg. Vad som är öppet på papperet behöver heller inte vara öppet i praktiken. Utbytesstudenter som åkte till Murmansk förra året stoppades av polisen redan på vägen från stationen in i staden, och sattes på första bästa tåg hem igen. Det gällde alltså att hålla en låg profil i Izjevsk och varken tala engelska eller ryska när det fanns folk i närheten som kunde höra att man var utlänning.

Den största attraktionen i staden är Kalasjnikov-museet. Mängder av vapen finns i utställningen, och en stor del av den är ägnad åt en levnadsbeskrivning av generallöjtnant Michail Timofejevitj Kalasjnikov. Det råder inget tvivel om vilken hjältestatus han nådde under sovjettiden. Efter att ha sett hela utställningen kunde jag inte motstå frestelsen att provskjuta AKM (modifierad AK-47) och SVD (dragonprickskyttegevär) på museets skjutbana, för 50 respektive 70 rubel per skott. K4-takterna fanns kvar, och första skottet med prickskyttegeväret satt mitt emellan ögonen på gisslantagaren. :)


Sasja hade några vänner som gick till ett disco på lördagkvällen, så vi följde med. Även om Ryssland till viss del ligger i Europa, är det ett land med asiatiska traditioner. Vad det innebar blev jag inte varse förrän denna kväll. Ett par tjejer började prata med mig på discot. Jag berättade att jag är från Sverige men studerar i S:t Petersburg. De berättade att de pluggar på det lokala universitetet, och undrade vad jag tyckte om staden. Så mycket mer hann vi inte säga, innan en kille kom och slet tag i min arm. Han knuffade mig och skrek att han skulle vrida nacken av mig om jag fortsatte att prata med dem. Jag var inte särskilt rädd för att han faktiskt skulle rå på mig, men däremot för att hamna i problem med polisen, som säkert inte skulle vara på min sida oavsett vad. Sasja förklarade senare att alla tjejer kontrolleras av någon kille. De har inget att själva säga till om. Deras far eller någon annan bestämmer helt över deras liv. Därför kan man inte bara prata med en tjej utan att veta vem hon tillhör, även om hon, som i det här fallet, självmant börjar prata med en. Det är bara att inse att det inte är så mycket man vet om andra kulturer.

Vi lämnade Izjevsk sent på söndagskvällen, för att åter vara tillbaka i S:t Petersburg på tisdagsmorgonen. Under tågresan diskuterade jag vidare med Sasja om ryska traditioner. "Друг" (drúg) betyder vän eller pojkvän, och "подруга" (podrúga) väninna eller flickvän. Jag ville veta hur jag skulle presentera någon som min kvinnliga kompis, utan att det skulle låta som att hon var min flickvän. Han sa att det inte går att uttrycka sig så. Även om jag skulle förklara det så skulle ingen tro mig. "Så hur blir man vän med en rysk tjej, då?" undrade jag. Sasja sa att han inte trodde att det var möjligt för mig att bli vän med en tjej, utan att det samtidigt skulle innebära något mer.

Det var en kostsam och påfrestande resa, men jag återvände med många nya erfarenheter. Jag skulle definitivt rekommendera den som hamnar i en liknande situation att ta vara på chansen att få resa runt i Ryssland. Det är märkligt hur litet vi känner till om ett land som ligger så pass nära Sverige...

Ryska tåg och tsarfamiljer (resan del 1)

Sisådär, det var ju inte så svårt att bryta trenden att skriva minst en gång i veckan. Till mitt försvar får jag säga att vi har haft mitterminstentor under några veckor. Dessförinnan reste jag till Jekaterinbúrg och Izjévsk (accenter för att indikera betoningen). Det är om denna resa jag tänkte blogga idag. Dagens inlägg kommer att bli långt; därför delar jag upp det i två bitar.

Fredagen den 29:e februari pratade jag med en kompis från ett par av mina kurser här, Sasja. (Sasja är smeknamn på Aleksandr eller Aleksandra, i detta fall Aleksandr.) Han undrade om jag hade tänkt resa något i Ryssland, och mer specifikt om jag ville följa med honom på en veckolång resa redan nästkommande tisdag. Jag behövde ett par dagar för att bestämma mig, men det är trots allt en chans som kanske aldrig återkommer och på söndagen tackade jag ja.

Jekaterinburg ligger på andra sidan Uralbergen från S:t Petersburg. Det ligger därmed i den asiatiska delen av landet och räknas höra till Sibirien. Inte alla västerlänningar känner till att Ryssland består av ett antal republiker, territorier och områden, alltså inte olikt USA. Jekaterinburg (Екатеринбург) ligger i Sverdlovsk oblast, är Rysslands femte största stad och hemvist till Urals statliga universitet. Tågresan tar omkring 41 timmar, vilket naturligtvis i sig är en upplevelse för någon som tyckte att tågresan i lumpen mellan Jörn och Stockholm var lång. De ryska vagnarna vi åkte i påminner om svenska liggvagnar, men saknar kupédörrar. Vid varje stopp vid någon station korrigeras något mekaniskt problem med de gamla vagnarna – ett tema som är väldigt typiskt i Ryssland, där man inte brukar renovera eller byta ut något så länge det fortfarande går att använda. Likaså finns det inga broar eller tunnlar på de mindre stationerna, utan man promenerar rakt över spårområdet för att komma till det spår man ska till. Varför lägga pengar på en tunnel när det funkar ändå?


Efter att ha lämnat S:t Petersburg på tisdagseftermiddagen, anlände vi till Jekaterinburg på torsdagsmorgonen. Det var i Jekaterinburg som tsarfamiljen Romanov hölls fångna för att sedan avrättas, i samband med den ryska revolutionen. Vad som sedan därefter är inte säkert. Det finns en officiell version, som bygger på att bilen liken transporterades på gick sönder. Familjen grävdes då ner på det stället. Den ortodoxa kyrkan har sin egen version, där familjen istället brändes med bensin och resterna förstördes med svavelsyra. Vad som verkligen hände är svårt att veta, eftersom morden hade stor symbolisk innebörd för kommunisterna och sanningshalten i den officiella versionen är svår att avgöra. Kroppar har på senare tid hittats, men inte lika många som familjmedlemmarna och kyrkan har därför inte accepterat det. Tsarfamiljen är helig inom ortodoxa kyrkan, och på den plats där familjen mördades byggdes mellan 2000 och 2003 en kyrka, vars namn kan översättas ungefär "Blodets kyrka, till minnet av alla helgon, som har strålat i den ryska jorden". (Det ryska språket möjliggör denna sorts högtravande konstruktioner utan att det blir speciellt styltigt.) I skogen, där den ortodoxa kyrkan anser att familjen brändes och begravdes, har det byggts ett mycket vackert kloster med sju träkyrkor.