It's time for me to leave Moscow, but I hate goodbyes. I've made a lot of friends, and it's always difficult to leave them. Anyway, I think that I've improved my Russian, and I'll continue to work on it when I'm back in Sweden.
I'll leave the dormitory now, and in six hours (6:59 p.m. Moscow time) I'll go to Riga by train. I'll be in Riga between 10:05 a.m. and 5:30 p.m. (Eastern European time), when I'll return to Sweden with M/S Silja Festival. By 09:30 a.m. (Central European time), I should be back in Stockholm. The whole trip is only 77 €, plus the metro ticket in Moscow. I think this trip in itself will be a small adventure. :)
There are of course stories that I haven't told yet. I'll try to update my blog later.
söndag 1 augusti 2010
lördag 31 juli 2010
Heat and smoke in Moscow
During my entire stay in Moscow, it's been unbelievably hot. Apparently, there was a temperature all-time high in Moscow on Thursday (two days ago), with 38.3 °C. I didn't notice, however, since most days have been similar, and actually quite close to the old record.
I find it difficult to focus in the heat, and we don't have any air conditioning in the institute. This means that I haven't been able to study as efficiently as I had hoped.
The temperature has also caused fires outside of Moscow. I don't see any smoke right now, but I have seen it a lot during the last week. Despite the fact that this part of Moscow hasn't been exposed that much to the smoke, it's sometimes even been difficult to sleep because of the smell. I'm told that in some parts of the city, the particle density is 30 times higher than the usual. The authorities have issued recommendations about keeping the windows closed, which is of course impossible in the heat.
fredag 30 juli 2010
The eventful last days in St. Petersburg
I've decided to continue this blog in English, since there are many potential readers who don't speak Swedish. For example, more than 60 % of my Facebook friends are non-Swedish.
I'll wrap up, as briefly as I can, the end of my exchange semester in St. Petersburg (in June 2008 – yeah, I know that I'm a bit behind). Just a few days before I was supposed to leave Russia, I realized that a crack has started to show above the identification page in my passport. Immediately, I contacted the Swedish consulate general in St. Petersburg, and asked for advice. They told me to come by and show them my passport. The next day, I went to the consulate, where they looked at my passport and explained that even though the Swedish authorities still regarded my passport as valid, the Russians might be of a different opinion. They might let me cross the border, but they might just as well decide that the passport is fake and tear off the identification page.
From here on, I had to run around to get new passport photos, withdraw money, exchange some of them to dollars and so on. I rapidly needed a new regular passport as I had to apply for a US visa (because of my summer internship in California) as soon as I was back in Sweden. It was possible to apply for the new passport in Russia, and have it delivered to Stockholm after manufacturing, where I could pick it up on the day of my arrival. I also needed an emergency passport (it looks similar to the regular passport but is pink, has fewer pages and is really expensive) in order to leave Russia. When crossing the border, Russia requires an exit visa, which is normally the same as the entry visa. However, the multiple entry visa that I had was naturally only valid together with my old, broken, passport. Thus, I needed to get a new visa for my emergency passport. For a whole day, people from the consulate as well as the Ministry of Foreign Affairs worked to arrange everything with the Russian authorities so that I could leave the country.
I was leaving Russia by car across the Finnish border. As I didn't have the possibility to visit a consular post at the border, I had to go to the consular post at the airport Pulkovo the night before. I was waiting for a phone call from the consulate, in order to know when the Ministry of Foreign Affairs had completed all the paperwork and had it approved by the Russians. Knowing what time the consular post closed, I eventually had to leave for the airport without knowing anything, but luckily I got the phone call on my way there.
After arriving at Pulkovo, I entered the arrival hall and passed by the No Entry signs on my way towards the baggage claim. In the end, I found the phone on the wall, which I needed to use in order to get in touch with the consular post. After having waited for a while, a man showed up. He looked at my broken passport and at my visa, and concluded that "This is a multiple entry visa. No one told us about this, and we can't do anything about it. You need to apply for a new visa with your dean, and you can't leave Russia tomorrow."
Rather dispirited, I returned to the arrival hall, where I met Natasha, who was working at my university. She was standing there, holding a sign which said "Mr Pagrotsky". I told her the whole story, and made some phone calls to the consulate. At the consulate, they were really upset and told me that the answer I had gotten was wrong. They could and should have issued a new visa, and had done so in similar situations earlier. But unfortunately, it was a Russian governmental decision, which the Swedish consulate could do nothing about.
I spent some more time speaking with Natasha, when the person she was waiting for arrived. It turned out to be Leif Pagrotsky, who is one of our most famous Swedish politicians, having held, among other things, four ministerial posts. He shook my hand and introduced himself using his first name. Natasha suggested that I'd join them in the car, so that I wouldn't have to go back from the airport using marshrutkas and metro. Pagrotsky agreed. It turned out that he was on an advisory board for my university (GSOM), and he wanted to hear my opinions about the school as I had studied there for four months. And that's how I ended up in a car going to Pushkin (24 km outside of St. Petersburg), sitting between Leif Pagrotsky on my left and a consul from the Swedish consulate on my right. Having arrived in Pushkin, we said goodbye and I returned to the city together with Natasha. That was one of the moments in my life where I have regretted the most not bringing a business card with me.
When I was finally back in the dormitory, it was past midnight. Up until this point, I had not studied for my last exam at all, because of all of the passport and visa problems. I studied a few hours, slept a few more, and then went to write the exam in the morning. It was one of my worst exams yet, but I managed to pass it with an E. Then I packed all that I had in something like an hour, and hurried out to the waiting cars.
At the border, I tried to hold the passport in such a way so that the crack couldn't be seen. The border guard took the passport, kept my migration card, stamped my passport and visa and then handed them back to me. Luckily for me, she never opened the passport wide enough to see the crack. The sensation of freedom gave me a hint of what it must have been like to cross the border before the fall of the Soviet Union...
I'll wrap up, as briefly as I can, the end of my exchange semester in St. Petersburg (in June 2008 – yeah, I know that I'm a bit behind). Just a few days before I was supposed to leave Russia, I realized that a crack has started to show above the identification page in my passport. Immediately, I contacted the Swedish consulate general in St. Petersburg, and asked for advice. They told me to come by and show them my passport. The next day, I went to the consulate, where they looked at my passport and explained that even though the Swedish authorities still regarded my passport as valid, the Russians might be of a different opinion. They might let me cross the border, but they might just as well decide that the passport is fake and tear off the identification page.
From here on, I had to run around to get new passport photos, withdraw money, exchange some of them to dollars and so on. I rapidly needed a new regular passport as I had to apply for a US visa (because of my summer internship in California) as soon as I was back in Sweden. It was possible to apply for the new passport in Russia, and have it delivered to Stockholm after manufacturing, where I could pick it up on the day of my arrival. I also needed an emergency passport (it looks similar to the regular passport but is pink, has fewer pages and is really expensive) in order to leave Russia. When crossing the border, Russia requires an exit visa, which is normally the same as the entry visa. However, the multiple entry visa that I had was naturally only valid together with my old, broken, passport. Thus, I needed to get a new visa for my emergency passport. For a whole day, people from the consulate as well as the Ministry of Foreign Affairs worked to arrange everything with the Russian authorities so that I could leave the country.
I was leaving Russia by car across the Finnish border. As I didn't have the possibility to visit a consular post at the border, I had to go to the consular post at the airport Pulkovo the night before. I was waiting for a phone call from the consulate, in order to know when the Ministry of Foreign Affairs had completed all the paperwork and had it approved by the Russians. Knowing what time the consular post closed, I eventually had to leave for the airport without knowing anything, but luckily I got the phone call on my way there.
After arriving at Pulkovo, I entered the arrival hall and passed by the No Entry signs on my way towards the baggage claim. In the end, I found the phone on the wall, which I needed to use in order to get in touch with the consular post. After having waited for a while, a man showed up. He looked at my broken passport and at my visa, and concluded that "This is a multiple entry visa. No one told us about this, and we can't do anything about it. You need to apply for a new visa with your dean, and you can't leave Russia tomorrow."
Rather dispirited, I returned to the arrival hall, where I met Natasha, who was working at my university. She was standing there, holding a sign which said "Mr Pagrotsky". I told her the whole story, and made some phone calls to the consulate. At the consulate, they were really upset and told me that the answer I had gotten was wrong. They could and should have issued a new visa, and had done so in similar situations earlier. But unfortunately, it was a Russian governmental decision, which the Swedish consulate could do nothing about.
I spent some more time speaking with Natasha, when the person she was waiting for arrived. It turned out to be Leif Pagrotsky, who is one of our most famous Swedish politicians, having held, among other things, four ministerial posts. He shook my hand and introduced himself using his first name. Natasha suggested that I'd join them in the car, so that I wouldn't have to go back from the airport using marshrutkas and metro. Pagrotsky agreed. It turned out that he was on an advisory board for my university (GSOM), and he wanted to hear my opinions about the school as I had studied there for four months. And that's how I ended up in a car going to Pushkin (24 km outside of St. Petersburg), sitting between Leif Pagrotsky on my left and a consul from the Swedish consulate on my right. Having arrived in Pushkin, we said goodbye and I returned to the city together with Natasha. That was one of the moments in my life where I have regretted the most not bringing a business card with me.
When I was finally back in the dormitory, it was past midnight. Up until this point, I had not studied for my last exam at all, because of all of the passport and visa problems. I studied a few hours, slept a few more, and then went to write the exam in the morning. It was one of my worst exams yet, but I managed to pass it with an E. Then I packed all that I had in something like an hour, and hurried out to the waiting cars.
At the border, I tried to hold the passport in such a way so that the crack couldn't be seen. The border guard took the passport, kept my migration card, stamped my passport and visa and then handed them back to me. Luckily for me, she never opened the passport wide enough to see the crack. The sensation of freedom gave me a hint of what it must have been like to cross the border before the fall of the Soviet Union...
söndag 20 juni 2010
Nystart för bloggen
Att skriva något nytt varje vecka under min utbytestermin i S:t Petersburg visade sig inte möjligt i praktiken, i alla fall inte när man försökte skriva så mycket som jag. Eftersom jag har rest en hel del under de senaste två åren, har dock en del intressanta saker hänt, och en blogg är kanske det bästa sättet att presentera det på. Av en kompis fick jag rådet att skriva kortare avsnitt varje gång, och samme kompis pushade mig ytterligare för några dagar sedan om att börja blogga på nytt, så jag ska göra ett försök.
Just nu sitter jag på tåget från Kiev till Moskva. Har för några minuter sedan lämnat den ukrainska passkontrollen i det lilla samhället Konotop (Конотоп) och fått min ukrainska utresestämpel. Gränsen är en bit bort, men jag antar att själva gränsen i sig är obevakad, så därför hamnar kontrollen i de sista samhälle man stannar i. Räknar inte med att ha Internet så länge till (jag surfar med mitt ukrainska SIM-kort som mest har täckning i städer), men så småningom ska jag försöka berätta mer om vad som händer under resan. Det kommer nog också bli en sammanfattning av vad som hände i slutet av mitt utbyte, och kanske en och annan anekdot om vad som hänt senare.
Läser du bloggen får du gärna skriva en kommentar, så jag får någon press på mig! :)
Just nu sitter jag på tåget från Kiev till Moskva. Har för några minuter sedan lämnat den ukrainska passkontrollen i det lilla samhället Konotop (Конотоп) och fått min ukrainska utresestämpel. Gränsen är en bit bort, men jag antar att själva gränsen i sig är obevakad, så därför hamnar kontrollen i de sista samhälle man stannar i. Räknar inte med att ha Internet så länge till (jag surfar med mitt ukrainska SIM-kort som mest har täckning i städer), men så småningom ska jag försöka berätta mer om vad som händer under resan. Det kommer nog också bli en sammanfattning av vad som hände i slutet av mitt utbyte, och kanske en och annan anekdot om vad som hänt senare.
Läser du bloggen får du gärna skriva en kommentar, så jag får någon press på mig! :)
söndag 4 maj 2008
Baksidan av det ryska samhället
Det är på tiden att jag skriver något mer här. För några veckor sedan hade vi en tempoväxling. Från att ha haft ganska mycket att göra, blev det plötsligt istället brutalt mycket. Men snart lättar det förhoppningsvis. Jag tänkte kort nämna några av de negativa sidor jag har sett av det ryska samhället nyligen.
Johannes, en av utbytesstudenterna var på besök i Moskva med några kompisar hemifrån för någon vecka sedan. De gick till en nattklubb, men när de skulle gå därifrån glömde en av kompisarna sin jacka i garderoben. De återvände och försökte att övertyga vakterna om att de skulle få komma in för att få jackan. Johannes försökte att förklara situationen på ryska. Men plötsligt var det dock inte enbart en vakt, utan en hel grupp av dem, runt honom. Han är ganska säker på att första slaget träffade i nacken, för när han sedan blev slagen i ansiktet kunde han inte värja sig. Vad som hände sedan är inte klart, men han hamnade i alla fall i en ambulans. På det ryska sjukhuset gjorde de ingenting. Han satt och väntade, med helt nedblodade kläder, tills han till slut gav upp och tog sig därifrån. Nästa dag tog han sig till ett amerikanskt sjukhus. För 10.000 rubel (ungefär 2.600 svenska kronor) fick han sin brutna näsa röntgad, så att han i alla fall visste att ingen bit låg fel (en deformerad näsa är svår att göra något åt i efterhand). Under kvällen hade han kontaktat polisen, men de brydde sig över huvud taget inte. Vad värre är, han fick alla sina dokument stulna ur jackan, förmodligen i ambulansen.
När det gäller den ryska polisen (som sedan revolutionen inte kallas polis, utan milis) finns det mycket mer som kan sägas. Jag har inga personliga erfarenheter, men en utbytesstudent träffade på ett par poliser som krävde till sig en större summa pengar. Det kan visserligen ha handlat om bedragare, men det skulle inte förvåna mig om de var riktiga poliser. När vår föreläsare i Business-Government Relations frågade om vi någonsin hade mutat någon myndighetsperson, svarade vi från Sverige, Finland och Nederländerna givetvis nej, vilket gjorde henne ganska förvånad. Hon förklarade att det är vanligt i Ryssland att om man blir stoppad av polisen när man kör bil så betalar man, eftersom det är billigare och enklare än att behöva gå igenom all administration om man förlorar körkortet. Jag frågade hur det gick till, om polisen till exempel stannade en för att man faktiskt hade gjort något fel, eller om de hittade på någon anledning att stoppa en och att man har svårt att säga emot. Hon sa att ganska ofta går det till så, att man blir stoppad, och så kommer polisen fram och säger "100 rubel".
När jag var här 2006 hörde jag om en nybliven rysk polis som inte hämtade ut sin lön. Efter några månader frågade chefen honom varför han aldrig tog ut någon lön. Han hade svarat att han trodde att man fick uniformen, och sedan var det upp till var och en att skaffa sig pengar på egen hand. Det är antaligen en skröna, men säger ändå ganska mycket om vad man kan förvänta sig av polisen.
Nästa trista sak med Ryssland är allt pappersarbete. Idag skulle jag betala rumskostnaden för maj. För detta behöver man ta ut pengar (eftersom de inte tar kort och betalning inte kan ske på nätet) och ta sig till universitetets huvudbyggnad (som inte ligger på samma ställe som skolan). Väl där gäller det att hitta rätt våning, leta reda på personerna som skulle ha bemannat kontoret, gå tillbaka till kontoret och vänta, gå in en och en och få ett papper som säger vem man är och hur mycket man ska betala, gå till en lucka där man lämnar ifrån sig papper och pengar för att få tillbaka ett kvitto samt ett annat bevis på att man betalat, och därefter gå till expeditionen på studentboendet och lämna in detta bevis. Med mindre än detta kommer man inte förbi vändkorsen i entrén. Och detta är bara en månadsbetalning – givetvis bara förnamnet mot vad det innebar att skriva in sig.
Ett annat exempel är en finsk student som studerar här både höst och vår detta läsår. När han i höstas åkte hem, missade han att på väg in i Ryssland igen få med sig ett migrationskort vid gränsen. Detta migrationskort måste man alltid bära med sig, liksom en registrering som måste göras inom tre arbetsdagar efter ankomst till S:t Petersburg. För att få denna registrering måste man dessutom ha migrationskortet. Lösningen blev att åka ytterligare en tur till Finland och tillbaka, så att han denna gång kunde få med sig kortet. Hur han lyckades ta sig fram och tillbaka över gränsen utan migrationskort är dock ett smärre mirakel.
Nåväl, nog med klagomål för idag. Kan avsluta med att kommentera ryssarnas märkliga förhållningssätt till helgdagar. Eftersom första maj var en röd dag, så måste de kompensera det med att arbeta någon annan dag. Denna arbetsdag inföll idag (söndag), så jag var i skolan och hade tenta vid klockan ett. Vi funderade på att efteråt gå till en restaurang och utnyttja deras helgerbjudande, men det gällde inte idag. Jag trodde inte att det existerade något som en helgfri söndag i Europa.
Nästa tenta är imorgon (måndag) och den därefter på onsdag. Sen hoppas jag att det blir något lugnare.
Johannes, en av utbytesstudenterna var på besök i Moskva med några kompisar hemifrån för någon vecka sedan. De gick till en nattklubb, men när de skulle gå därifrån glömde en av kompisarna sin jacka i garderoben. De återvände och försökte att övertyga vakterna om att de skulle få komma in för att få jackan. Johannes försökte att förklara situationen på ryska. Men plötsligt var det dock inte enbart en vakt, utan en hel grupp av dem, runt honom. Han är ganska säker på att första slaget träffade i nacken, för när han sedan blev slagen i ansiktet kunde han inte värja sig. Vad som hände sedan är inte klart, men han hamnade i alla fall i en ambulans. På det ryska sjukhuset gjorde de ingenting. Han satt och väntade, med helt nedblodade kläder, tills han till slut gav upp och tog sig därifrån. Nästa dag tog han sig till ett amerikanskt sjukhus. För 10.000 rubel (ungefär 2.600 svenska kronor) fick han sin brutna näsa röntgad, så att han i alla fall visste att ingen bit låg fel (en deformerad näsa är svår att göra något åt i efterhand). Under kvällen hade han kontaktat polisen, men de brydde sig över huvud taget inte. Vad värre är, han fick alla sina dokument stulna ur jackan, förmodligen i ambulansen.
När det gäller den ryska polisen (som sedan revolutionen inte kallas polis, utan milis) finns det mycket mer som kan sägas. Jag har inga personliga erfarenheter, men en utbytesstudent träffade på ett par poliser som krävde till sig en större summa pengar. Det kan visserligen ha handlat om bedragare, men det skulle inte förvåna mig om de var riktiga poliser. När vår föreläsare i Business-Government Relations frågade om vi någonsin hade mutat någon myndighetsperson, svarade vi från Sverige, Finland och Nederländerna givetvis nej, vilket gjorde henne ganska förvånad. Hon förklarade att det är vanligt i Ryssland att om man blir stoppad av polisen när man kör bil så betalar man, eftersom det är billigare och enklare än att behöva gå igenom all administration om man förlorar körkortet. Jag frågade hur det gick till, om polisen till exempel stannade en för att man faktiskt hade gjort något fel, eller om de hittade på någon anledning att stoppa en och att man har svårt att säga emot. Hon sa att ganska ofta går det till så, att man blir stoppad, och så kommer polisen fram och säger "100 rubel".
När jag var här 2006 hörde jag om en nybliven rysk polis som inte hämtade ut sin lön. Efter några månader frågade chefen honom varför han aldrig tog ut någon lön. Han hade svarat att han trodde att man fick uniformen, och sedan var det upp till var och en att skaffa sig pengar på egen hand. Det är antaligen en skröna, men säger ändå ganska mycket om vad man kan förvänta sig av polisen.
Nästa trista sak med Ryssland är allt pappersarbete. Idag skulle jag betala rumskostnaden för maj. För detta behöver man ta ut pengar (eftersom de inte tar kort och betalning inte kan ske på nätet) och ta sig till universitetets huvudbyggnad (som inte ligger på samma ställe som skolan). Väl där gäller det att hitta rätt våning, leta reda på personerna som skulle ha bemannat kontoret, gå tillbaka till kontoret och vänta, gå in en och en och få ett papper som säger vem man är och hur mycket man ska betala, gå till en lucka där man lämnar ifrån sig papper och pengar för att få tillbaka ett kvitto samt ett annat bevis på att man betalat, och därefter gå till expeditionen på studentboendet och lämna in detta bevis. Med mindre än detta kommer man inte förbi vändkorsen i entrén. Och detta är bara en månadsbetalning – givetvis bara förnamnet mot vad det innebar att skriva in sig.
Ett annat exempel är en finsk student som studerar här både höst och vår detta läsår. När han i höstas åkte hem, missade han att på väg in i Ryssland igen få med sig ett migrationskort vid gränsen. Detta migrationskort måste man alltid bära med sig, liksom en registrering som måste göras inom tre arbetsdagar efter ankomst till S:t Petersburg. För att få denna registrering måste man dessutom ha migrationskortet. Lösningen blev att åka ytterligare en tur till Finland och tillbaka, så att han denna gång kunde få med sig kortet. Hur han lyckades ta sig fram och tillbaka över gränsen utan migrationskort är dock ett smärre mirakel.
Nåväl, nog med klagomål för idag. Kan avsluta med att kommentera ryssarnas märkliga förhållningssätt till helgdagar. Eftersom första maj var en röd dag, så måste de kompensera det med att arbeta någon annan dag. Denna arbetsdag inföll idag (söndag), så jag var i skolan och hade tenta vid klockan ett. Vi funderade på att efteråt gå till en restaurang och utnyttja deras helgerbjudande, men det gällde inte idag. Jag trodde inte att det existerade något som en helgfri söndag i Europa.
Nästa tenta är imorgon (måndag) och den därefter på onsdag. Sen hoppas jag att det blir något lugnare.
fredag 4 april 2008
Stängda städer och asiatiska traditioner (resan del 2)
På fredagskvällen satte vi oss på tåget till Izjevsk (Ижевск) i republiken Udmurt, dit vi anlände på lördagsmorgonen. Staden har fått namn efter lokalbefolkningen med asiatiskt ursprung. Deras språk använder det kyrilliska alfabetet, men det är inte detsamma som ryska. I Izjevsk tillverkas AK-47 Kalasjnikov, automatkarbinen som hela östblocket har använt sedan 1949. Staden var såvitt jag vet på grund av sin vapentillverkning, i likhet med till exempel Múrmansk, tidigare en stängd stad. En stängd eller hemlig stad var en rätt långtgående försiktighetsåtgärd, där till exempel post till staden skickades till en viss adress i en annan stad. Detta gör att invånarna är om möjligt ännu mer misstänksamma mot främlingar än de är i Jekaterinburg. Vad som är öppet på papperet behöver heller inte vara öppet i praktiken. Utbytesstudenter som åkte till Murmansk förra året stoppades av polisen redan på vägen från stationen in i staden, och sattes på första bästa tåg hem igen. Det gällde alltså att hålla en låg profil i Izjevsk och varken tala engelska eller ryska när det fanns folk i närheten som kunde höra att man var utlänning.
Den största attraktionen i staden är Kalasjnikov-museet. Mängder av vapen finns i utställningen, och en stor del av den är ägnad åt en levnadsbeskrivning av generallöjtnant Michail Timofejevitj Kalasjnikov. Det råder inget tvivel om vilken hjältestatus han nådde under sovjettiden. Efter att ha sett hela utställningen kunde jag inte motstå frestelsen att provskjuta AKM (modifierad AK-47) och SVD (dragonprickskyttegevär) på museets skjutbana, för 50 respektive 70 rubel per skott. K4-takterna fanns kvar, och första skottet med prickskyttegeväret satt mitt emellan ögonen på gisslantagaren. :)
Sasja hade några vänner som gick till ett disco på lördagkvällen, så vi följde med. Även om Ryssland till viss del ligger i Europa, är det ett land med asiatiska traditioner. Vad det innebar blev jag inte varse förrän denna kväll. Ett par tjejer började prata med mig på discot. Jag berättade att jag är från Sverige men studerar i S:t Petersburg. De berättade att de pluggar på det lokala universitetet, och undrade vad jag tyckte om staden. Så mycket mer hann vi inte säga, innan en kille kom och slet tag i min arm. Han knuffade mig och skrek att han skulle vrida nacken av mig om jag fortsatte att prata med dem. Jag var inte särskilt rädd för att han faktiskt skulle rå på mig, men däremot för att hamna i problem med polisen, som säkert inte skulle vara på min sida oavsett vad. Sasja förklarade senare att alla tjejer kontrolleras av någon kille. De har inget att själva säga till om. Deras far eller någon annan bestämmer helt över deras liv. Därför kan man inte bara prata med en tjej utan att veta vem hon tillhör, även om hon, som i det här fallet, självmant börjar prata med en. Det är bara att inse att det inte är så mycket man vet om andra kulturer.
Vi lämnade Izjevsk sent på söndagskvällen, för att åter vara tillbaka i S:t Petersburg på tisdagsmorgonen. Under tågresan diskuterade jag vidare med Sasja om ryska traditioner. "Друг" (drúg) betyder vän eller pojkvän, och "подруга" (podrúga) väninna eller flickvän. Jag ville veta hur jag skulle presentera någon som min kvinnliga kompis, utan att det skulle låta som att hon var min flickvän. Han sa att det inte går att uttrycka sig så. Även om jag skulle förklara det så skulle ingen tro mig. "Så hur blir man vän med en rysk tjej, då?" undrade jag. Sasja sa att han inte trodde att det var möjligt för mig att bli vän med en tjej, utan att det samtidigt skulle innebära något mer.Det var en kostsam och påfrestande resa, men jag återvände med många nya erfarenheter. Jag skulle definitivt rekommendera den som hamnar i en liknande situation att ta vara på chansen att få resa runt i Ryssland. Det är märkligt hur litet vi känner till om ett land som ligger så pass nära Sverige...
Ryska tåg och tsarfamiljer (resan del 1)
Sisådär, det var ju inte så svårt att bryta trenden att skriva minst en gång i veckan. Till mitt försvar får jag säga att vi har haft mitterminstentor under några veckor. Dessförinnan reste jag till Jekaterinbúrg och Izjévsk (accenter för att indikera betoningen). Det är om denna resa jag tänkte blogga idag. Dagens inlägg kommer att bli långt; därför delar jag upp det i två bitar.
Fredagen den 29:e februari pratade jag med en kompis från ett par av mina kurser här, Sasja. (Sasja är smeknamn på Aleksandr eller Aleksandra, i detta fall Aleksandr.) Han undrade om jag hade tänkt resa något i Ryssland, och mer specifikt om jag ville följa med honom på en veckolång resa redan nästkommande tisdag. Jag behövde ett par dagar för att bestämma mig, men det är trots allt en chans som kanske aldrig återkommer och på söndagen tackade jag ja.
Jekaterinburg ligger på andra sidan Uralbergen från S:t Petersburg. Det ligger därmed i den asiatiska delen av landet och räknas höra till Sibirien. Inte alla västerlänningar känner till att Ryssland består av ett antal republiker, territorier och områden, alltså inte olikt USA. Jekaterinburg (Екатеринбург) ligger i Sverdlovsk oblast, är Rysslands femte största stad och hemvist till Urals statliga universitet. Tågresan tar omkring 41 timmar, vilket naturligtvis i sig är en upplevelse för någon som tyckte att tågresan i lumpen mellan Jörn och Stockholm var lång. De ryska vagnarna vi åkte i påminner om svenska liggvagnar, men saknar kupédörrar. Vid varje stopp vid någon station korrigeras något mekaniskt problem med de gamla vagnarna – ett tema som är väldigt typiskt i Ryssland, där man inte brukar renovera eller byta ut något så länge det fortfarande går att använda. Likaså finns det inga broar eller tunnlar på de mindre stationerna, utan man promenerar rakt över spårområdet för att komma till det spår man ska till. Varför lägga pengar på en tunnel när det funkar ändå?
Efter att ha lämnat S:t Petersburg på tisdagseftermiddagen, anlände vi till Jekaterinburg på torsdagsmorgonen. Det var i Jekaterinburg som tsarfamiljen Romanov hölls fångna för att sedan avrättas, i samband med den ryska revolutionen. Vad som sedan därefter är inte säkert. Det finns en officiell version, som bygger på att bilen liken transporterades på gick sönder. Familjen grävdes då ner på det stället. Den ortodoxa kyrkan har sin egen version, där familjen istället brändes med bensin och resterna förstördes med svavelsyra. Vad som verkligen hände är svårt att veta, eftersom morden hade stor symbolisk innebörd för kommunisterna och sanningshalten i den officiella versionen är svår att avgöra. Kroppar har på senare tid hittats, men inte lika många som familjmedlemmarna och kyrkan har därför inte accepterat det. Tsarfamiljen är helig inom ortodoxa kyrkan, och på den plats där familjen mördades byggdes mellan 2000 och 2003 en kyrka, vars namn kan översättas ungefär "Blodets kyrka, till minnet av alla helgon, som har strålat i den ryska jorden". (Det ryska språket möjliggör denna sorts högtravande konstruktioner utan att det blir speciellt styltigt.) I skogen, där den ortodoxa kyrkan anser att familjen brändes och begravdes, har det byggts ett mycket vackert kloster med sju träkyrkor.
Fredagen den 29:e februari pratade jag med en kompis från ett par av mina kurser här, Sasja. (Sasja är smeknamn på Aleksandr eller Aleksandra, i detta fall Aleksandr.) Han undrade om jag hade tänkt resa något i Ryssland, och mer specifikt om jag ville följa med honom på en veckolång resa redan nästkommande tisdag. Jag behövde ett par dagar för att bestämma mig, men det är trots allt en chans som kanske aldrig återkommer och på söndagen tackade jag ja.
Jekaterinburg ligger på andra sidan Uralbergen från S:t Petersburg. Det ligger därmed i den asiatiska delen av landet och räknas höra till Sibirien. Inte alla västerlänningar känner till att Ryssland består av ett antal republiker, territorier och områden, alltså inte olikt USA. Jekaterinburg (Екатеринбург) ligger i Sverdlovsk oblast, är Rysslands femte största stad och hemvist till Urals statliga universitet. Tågresan tar omkring 41 timmar, vilket naturligtvis i sig är en upplevelse för någon som tyckte att tågresan i lumpen mellan Jörn och Stockholm var lång. De ryska vagnarna vi åkte i påminner om svenska liggvagnar, men saknar kupédörrar. Vid varje stopp vid någon station korrigeras något mekaniskt problem med de gamla vagnarna – ett tema som är väldigt typiskt i Ryssland, där man inte brukar renovera eller byta ut något så länge det fortfarande går att använda. Likaså finns det inga broar eller tunnlar på de mindre stationerna, utan man promenerar rakt över spårområdet för att komma till det spår man ska till. Varför lägga pengar på en tunnel när det funkar ändå?
Efter att ha lämnat S:t Petersburg på tisdagseftermiddagen, anlände vi till Jekaterinburg på torsdagsmorgonen. Det var i Jekaterinburg som tsarfamiljen Romanov hölls fångna för att sedan avrättas, i samband med den ryska revolutionen. Vad som sedan därefter är inte säkert. Det finns en officiell version, som bygger på att bilen liken transporterades på gick sönder. Familjen grävdes då ner på det stället. Den ortodoxa kyrkan har sin egen version, där familjen istället brändes med bensin och resterna förstördes med svavelsyra. Vad som verkligen hände är svårt att veta, eftersom morden hade stor symbolisk innebörd för kommunisterna och sanningshalten i den officiella versionen är svår att avgöra. Kroppar har på senare tid hittats, men inte lika många som familjmedlemmarna och kyrkan har därför inte accepterat det. Tsarfamiljen är helig inom ortodoxa kyrkan, och på den plats där familjen mördades byggdes mellan 2000 och 2003 en kyrka, vars namn kan översättas ungefär "Blodets kyrka, till minnet av alla helgon, som har strålat i den ryska jorden". (Det ryska språket möjliggör denna sorts högtravande konstruktioner utan att det blir speciellt styltigt.) I skogen, där den ortodoxa kyrkan anser att familjen brändes och begravdes, har det byggts ett mycket vackert kloster med sju träkyrkor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)